Nej! Jag bar aldrig FNL-märke. Jag borde gjort det, sa de träffade på Hagahuset men jag ville inte. Min radikalpacifism stod i vägen. Jag kunde inte stödja en gerillarörelse som kämpade med vapen i hand.
Jag såg naturligtvis de övergrepp som begicks av den korrupta regimen i Saigon, med USA:s goda minne; Så ”USA ut ur Vietnam” kunde jag ställa upp på men aldrig ge stöd åt FNL.
1975 var det över och Nordvietnam ”enade” landet och ”befriade” sydvietnameserna. En som såg detta med egna ögon var Kim Thúy som då var sju år gammal. Tre år senare lyckas hon och hennes familj rymma, som båtflyktingar, till Malaysia.
Senare förde resan dem till Canada. Efter många år blev hennes levnadsöde en bok med det korta namnet “Ru”, vilket lär betyda vaggvisa. Och det är en visa Kim Thúy har skrivit. En visa med många korta prosadikter, vissa är bara en halv sida långa.
Varje stycke bildar ett fragment och varje fragment är en del av en av de mest gripande berättelser jag läst. Tillsammans bildar de Kim Thúy levnadsöde, från uppväxten i Vietnam, via svälten och förnedringen i Malaysia till något som liknar ett liv, i Canada.
Den som inte blir berörd saknar förmodligen hjärta.
Men Ru är inte bara en bok om flykt. Det är också en bok med ett så vackert språk att man sakta förs in i Kim Thúys verklighet och hur fasansfull, den under stundom är, så hjälper språket, formen, orden till att föra läsaren igenom alla vidrigheter och hjälper till att förstå, inte bara Kims liv utan också dem som förstörde det. Och i slutändan lär boken läsaren att förstå något viktigt om sig själv.