Anmälningar

I dag blir det två anmälningar: En bok och en film. Som sig brukar låter jag bli att ha alltför omfattande åsikter. Se det mer som tips vad jag tycker kan vara värt att ta till sig.

Jag heter Serduia

I bland kan jag fnissa hejdlöst åt vissa saker som andra enbart tycker är fåniga. Konstiga namn till exempel. Heliogabalus Lingonhjelm tycker jag är ett kul namn. Estrameraldiania Eggblommsmåla är ett annat.

Jag vet att vi är en försvinnande minoritet som tycker sånt här är kul. Därför var det gott att se att jag hade en själsfrände i Christina Falkengård som skrivit en  bok om ”folk som inte heter som andra. Det var visst i Västerbotten man döpte bar till namn som Ägda, Genovalia och till och med Syster. Däremot är visst namnet Prima Klosetta en faktoid och det får nog sägas vara skönt. Men i boken ”Jag heter Serudia”, presenteras de alla, inte bara med namn utan också med levnadsöden. Det är en sympatisk grupp av norrländska livsöden som möter oss på sidorna Och alla har de en sak gemensam. De har alla ovanliga namn.

Örnnästet

I mitt barndomshem stod böckerna av Alistair McLean på rad i bokhyllan. Därför läste jag redan i tonåren boken om Örnnästet och dessutom såg jag naturligtvis filmen på bio. Man kan ju undra hur mycket man begrep då. Detta är nämligen en av de mest röriga och obegripliga plotter jag stött på. Allt blir begripligt på slutet, men fram tills dess undrar man bara hur allt hänger samman. Men det var inte detta jag skulle berätta om. Det var om tre birollsinnehavare som sticker ut lite grann. Ja Clintan och Richard Burton äger scenen på det grabbiga vis som alla krigsfilmer från 60-talat gör. Men låt oss titta på några personer.

Först och främst är det Ingrid Pitt, denna Hammerfilms kvinnliga vampyrmästare. På Hammerfilm spelade hon mot såväl Peter Cushing som Christopher Lee. Hon är inte bara yppig blondin. Hon vet dessutom hur hon ska agera och i en mer rättvis värld hade hon haft samma status som sina manliga motspelare. I Örnnästet fladdra hon förbi i några scener och hon fladdrar med den äran.

Nummer två är Derren Nesbith, som creepy Gestapoman. Ingen kan rå för sitt utseende men han lyckas förstärka sitt obehagliga ansikte med en oljig sliskighet som kräver sin man.

Nummer tre är med i två snabba scener som linbaneförare. Hans namn Philip Stone och han skulle senare få blomma ut som mespropp till pappa i Clockwork Orange.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

7 + tio =