Att var motvals och tvärträ har alltid roat mig. Varför hålla med, när man kan säga emot.
Därför var det en fröjd att på nyårsdagen få frossa i en utmärkt grönkålspaj när alla andra lär beställa hämtpizza. Nu är hämtpizza inget jag kan gilla. Det är typexempel på mat som kunde blivit god, om bara råvarorna hade levt upp till vad de lovar.
Det värsta av allt är det som förr kallades för ”pizzaskinka”, vilket var slamsor av fläskkött sammanfogade med köttklister. Den smakar enbart salt. Numer har råvaran fått byta namn och kallas därför ”pizzarulle”. Hade nog varit bättre om man bytt skinkan mot äkta vara i stället för att bara byta ut namnet.
Det är inte utan att man kan förstå Moa Martinssons utfall 1962 mot ”den konstiga maten”.
– Var ska man få tag på en bit spicken sill nu, som går att äta, sa hon då i ett radioföredrag.
Fördelen med sillen är att man vet vad man får.
Det som hamnar ovanpå pizzan och ser ut som ost, det luktar inget, det smakar trist och får inte ens kallas för ost. Det kallas ”pizzamix” eller ”analog ost” eller något annat dumt.
Innehåller för det mesta animaliskt fett och konstgjorda smakämnen.
Köttklister, animaliskt fett och sekunda råvaror gör att hämtpizza är något jag undviker.
Utvecklingen är trist. Vi kämpar för att hålla priserna nere på bekostnad av vettig mat. Men att sälja skräp billigt verkar vara en fungerande affärsidé.
Italiensk mat ÄR god – rätt lagad.
För övrigt tycker jag hemmagjord pizza är den enda pizzan som är god nog att ätas. 🙂
Man skall väl försöka fråga sig varför mat är så ”billig”.
Och då tänker jag på att det är skillnad på ”billig” och ”lite pengar”.
Att något som kostar lite kanske egentligen är väldigt dyrt (typ: att titta på köttinnehåll i korven innan man bestämmer sig för om den är dyr eller billig”.